Hej allihopa! Hela denna våren har verkligen gått i 200 km/h och det känns som att jag knappt hunnit andas. Att jobba heltid på en förskola, vara barnvakt i tre olika familjer och varje kväll sitta med musik (skriva, spela in, sjunga, tävla), nätverka, vara aktiv på alla sina sociala medier, skriva här, fotograferas/fotografera och samtidigt försöka ha ett socialt liv är verkligen utmanande – och UTMATTANDE. Det fungerade ett tag men nu är jag helt nollställd, det känns plötsligt som att jag inte kommit någonstans trots att jag jobbat varje dag sen 1 januari. Den enda gången jag varit ledig är när jag varit sjuk. Jag är en sådan person som vill hinna med allt och inte behöva prioritera bort något. Jag menar hur lätt är det att välja mellan att tjäna pengar för att överleva, utvecklas som artist för att kunna göra det jag älskar resten av livet och umgås med människorna jag älskar? Det är jävligt tufft, men till hösten kommer jag behöva göra ett val.
Jag tror att jag är väldigt stressad just nu, fastän jag inte riktigt känner det så vet jag att jag är det. För jag kan inte ta det lugnt och så fort jag försöker släppa alla måsten så får jag lite panik och det kryper i hela kroppen. Hjärnspöken har jag många av och jag blir provocerad av ALLT. Speciellt människor som alltid tycker synd om sig själva och påstår att de är stressade när de inte ens är det!!!!
Musiken går bra samtidigt som det känns som att det står helt stilla. Jag har inte hittat någon att jobba med som jag känner prioriterar mig till 100 %. Alla vill ju göra sin grej och bli bäst på det, så det svåra är egentligen att hitta någon som vill göra samma sorts musik som jag. Detta kommer få mig att gå under snart. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att komma framåt just nu och den enda som kan göra något åt detta är ju jag.
Sedan är jag ledsen för en person som stått mig väldigt nära plötsligt inte finns där längre. Vet inte vart hen tog vägen, men helt plötsligt är det som att jag betyder NOLL. Vem gör så? Blir ens vän och sen bara drar och får MIG att känna mig dålig över det? Som att det skulle vara jag som har gjort något fel. Ursäkta mig men nej, om en person bara slutar höra av sig och visar noll intresse när jag hör av mig så är det faktiskt den personen som gjort fel och inte jag. Eller hur? Visst har jag rätt? Säg att jag har rätt. < Brukar inte kräka ur mig mina tankar på detta sättet och vara så negativ, men det behövdes idag. Jag brukar alltid klaga lite och sen säga "men det blir bättre, man får tänka positivt!" men jag orkar faktiskt inte göra det just nu. Just nu vill jag vara lite arg och tycka synd om mig själv. Jag måste bara hitta något sätt att hantera allting på.