Ni är många som frågar om Major Tom. Vad är det? Hur hamnade du där? Jag tänkte berätta allt från början och på så vis ge er svar på alla frågor.
Del 1
Ett år efter att jag tagit studenten började jag plugga i Hultsfred (?) på Music & Event Management. Jag var rastlöst och ansökte hejvilt till så många olika program som möjligt, helt ovetandes om vad det var jag sökt till. Så när jag blev antagen till Music & Event Management hade jag inte en susning om vad det var utan läste snabbt om det på nätet, packade in mitt liv i bilen för att flytta in i en sunkig studentlägenhet i Hultsfred på 5000 invånare, 47 mil hemifrån. Om det inte vore för de underbara människorna jag lärde känna där borta och världens bästa roommate hade jag nog hoppat av programmet redan första veckan. I samband med utbildningen fick vi vara volontärer på olika evenemang och hänga backstage på konserter. Hur kul som helst och en dröm för många, men för mig var det bara plågsamt att stå bakom scen när jag innerst inne ville vara den som stod PÅ scen.
En kväll i november drabbades jag av ångest. Jag hade tappat kontakten med många vänner nere i Skåne, hade inte längre tid för min egna musik och vantrivdes i Hultsfred. Jag ville bara hem. Men en stor del av mig hade svårt för att bara ge upp och “börja om” nere i Skåne igen. Hur ska jag acceptera att jag inte kommer få någon högskoleutbildning, låta dessa månader gå till spillo och lämna alla mina nya vänner bara för att komma hem till mitt rum hos mamma och pappa i en stad där jag inte ens har något jobb längre? En stad jag är så jävla färdig med? En stad jag inte kan få ut mer av? En stad som inte längre ger mig någonting. Fan vad trött jag var. Ångest. Stress. PANIK.
Men efter Jul bestämde jag mig för att avbryta mina studier. Hur jobbigt det än var att lämna min nyfunna familj så kände jag någonstans att det var bäst så. Jag trodde att när jag väl bestämt mig för att hoppa av så kommer ångesten släppa. Men det gjorde den inte. Jag hade ju ingenting att komma hem till (förutom min underbara familj och alla mina vänner). Desperat sökte jag runt på Google efter olika musikjobb. En väg i rätt riktning. Ge mig en jävla stig åtminstone?! Jag var så desperat. Efter några timmar hittade jag Major Tom. Det var ett musikprojekt i Helsingborg som skulle lyfta fram unga musiktalanger. På Major Tom skulle man få sitta i sessions med musiker, låtskrivare och producenter för att skapa musik. Man skulle få lära sig om branschen och bygga upp sitt egna varumärke. Jag tror att jag hade 2-3 dåliga covers inspelade som jag skickade in i brist på material. Det tog emot att skicka de där låtarna för jag visste, innerst inne, att jag var bättre än så. Jag kunde bättre. Jag var så väl medveten om att det inte var tillräckligt bra och att om jag inte skriver en bra jävla motivering till varför jag är bättre än alla andra som söker så kommer jag aldrig komma med. Så jag skrev. Och skrev. Och skrev. Jag satt en hel natt och försökte förklara hur villig jag var att jobba röven av mig för att lyckas med min musik. Det var mitt enda alternativ för jag kunde inte se mig själv göra någonting annat i framtiden.
Det gick någon vecka och det var dags att flytta ner till Skåne, inte ett ord från Major Tom. Det var en sorglig dag för det kändes som att jag aldrig mer skulle få träffa människorna jag spenderat varje dag med de senaste månaderna. Jag hade gråtit mycket på senaste på grund av all ångest, så jag var tömd på tårar när jag skulle säga hejdå till mina vänner och min underbara roomie, Dona. Precis när jag skulle ta mig ut ur lägenheten för att flytta hem, ringde de från Major Tom och sade att de ville ha med mig i projektet. Ingen mer stress. Ångesten som tyngt ner mig de senaste veckorna var som bortblåst. Jag vet att detta låter som en överdrift och som en trött snyfthistoria, men för mig var detta en jävla räddning för mitt psyke och välbefinnande. Jag hade blivit så skör, vilsen och missnöjd med min tillvaro och kunde inte se att jag någonsin skulle få en karriär inom musikbranschen. Men nu hade jag äntligen medvind. Bara en liten, liten bris räckte för att få mig på fötter igen och känna hopp.
Första mötet med Major Tom gjorde mig taggad. Jag kände att det var rätt forum för mig och ett ställe jag skulle kunna utvecklas på. Men jag var fortfarande utmattad och vilsen. Även om jag befann mig på rätt ställe så visste jag inte vad det var jag ville med min musik. Nu var jag på ruta ett med en tjock dimma framför mig som gjorde det omöjligt att se framåt. Jag fick så många frågor om vilken sorts musik jag gjorde, om jag hade några låtar sedan tidigare och vad jag hade för mål. Vad var min plan? Hur tänkte jag? Förstod jag hur tuff branschen var? Jag var helt nollställd. Jag hade ju aldrig funderat på någonting av detta. Jag hade aldrig gjort egna låtar, fokuserat på en viss sorts musik eller satt upp några mål. Ingen plan. Ingen koll på någonting. Jag satt i ett rum fullt av talangfulla och målmedvetna artister, låtskrivare, musiker och producenter som jag aldrig hade träffat förut. Det kändes som att de hade koll på allt. Det gjorde mig liten samtidigt som det fick mig att växa. Framförallt kände jag hur mycket jag kunde växa. Mitt första år på Major Tom skulle bli tufft, men samtidigt det bästa som hänt mig…